Året var 1989…
Jag var tre år gammal när vi befann oss på flygplatsen i Iran, hoppfulla om att nå den trygga platsen som vi fått veta kallades Sverige.

Vår resa slutade lyckligt, till skillnad från många på flykt idag, och jag fick växa upp i en liten stad vid västkusten tillsammans med min mamma och lillebror. Trots de begränsade förutsättningarna gjorde min mamma allt hon kunde för att ta hand om oss och det var aldrig brist på kärlek.

Jag hade från start svårigheter i skolan och kände mig ofta exkluderad. Jag brukade ofta dagdrömma om hur det skulle vara att ha pengar, nya kläder och en pappa som kunde köra mig i sin bil till träningar. Som barn ville jag inget hellre än att vara ”som alla andra”.

När jag var 19 år gammal påbörjade jag min värnplikt och plötsligt hamnade jag på en plats där jag för första gången fick samma möjligheter som alla andra. Kläder, bakgrund och ekonomi spelade ingen roll längre. Jag skulle bedömas utifrån mina handlingar, inte var jag kom ifrån.

Nu, snart 20 år senare, inser jag att förutsättningar spelar roll för sannolikheten att uppnå sina drömmar. Men det är inte avgörande. Förebilder och ledare i såväl skola som på arbetsplatser har tagit mig dit jag är idag. I grundskolan lärde Lars mig att alltid vara snäll, i tjugoårsåldern gav kollegan Claes mig en otrolig arbetsmoral, han sa alltid – ”det inte är svårt att göra rätt”. Senare i min karriär gav Ann-Sofie mig nya ögon på min egen potential, på ett sätt som bara en riktigt bra ledare kan göra.

Alla dessa fantastiska ledare har inspirerat mitt eget ledarskap och inspirerar mig att vara en bättre version av mig själv varje dag.